Begreppet oriktig uppgift är den centrala utlösaren för skattetillägg och regleras i skatteförfarandelagen (SFL) 49 kap. 5 §, SFS 2011:1244. En uppgift är oriktig om den är felaktig eller om en uppgift som ska lämnas har utelämnats och utelämnandet inte kan anses ursäktligt.

Det är dock en villfarelse att tro att du måste ha lämnat en felaktig uppgift med flit, så är det inte.

Det avgörande att förstå som företagare är att rekvisitet är objektivt. Skatteverket behöver inte bevisa att du eller bolaget handlat avsiktligt eller vårdslöst – det räcker att uppgiften faktiskt är felaktig. Det innebär att även ett välmotiverat affärsmässigt beslut som visar sig vara felaktigt skattemässigt kan leda till att en uppgift bedöms som oriktig.

En viktig begränsning – och en viktig balansgång – finns dock i SFL 49 kap. 5 § andra stycket. Enligt Skatteverkets rättsliga vägledning anses en uppgift inte vara oriktig om den, tillsammans med övriga uppgifter som lämnats eller godkänts, utgör tillräckligt underlag för att Skatteverket ska kunna fatta ett riktigt beslut. I teorin innebär detta att ett bolag som redovisar alla relevanta omständigheter – men gör en felaktig rättslig bedömning av dem – inte per automatik anses ha lämnat en oriktig uppgift.

I praktiken är detta dock en ganska avancerad avvägning. Skatteverkets rättsliga vägledning klargör samtidigt att Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet – den skyldighet som aktualiseras när uppgifterna är så pass anmärkningsvärda att myndigheten borde ha uppmärksammat bristen – inte gäller om:

1. bolaget ger sken av att fullständigt ha redogjort för alla relevanta omständigheter. Med andra ord: en presentation som är tillräckligt fullständig för att framstå som uttömmande, men som i realiteten döljer eller osynliggör den kritiska omständigheten, kan inte åberopa denna skyddsregel.
2. Men även omvänt – Domstolar har i vissa fall bedömt att en mängd irrelevanta uppgifter kan leda till att relevanta uppgifter försvinner i mängden, vilket i praktiken kan leda till en oriktig uppgift eftersom Skatteverket inte får ”rätt underlag”. Det vill säga att en redovisning som är så omfattande och svåröverskådlig att Skatteverket inte ges reella förutsättningar att identifiera det relevanta kan i praktiken bedömas som otillräcklig eller till och med vilseledande.

Det handlar alltså om att presentera rätt information, på ett sätt som faktiskt ger Skatteverket förutsättningar att göra en korrekt bedömning – varken mer eller mindre. Den gränsen är ofta svår att dra utan juridisk erfarenhet av hur Skatteverket och domstolarna bedömer deklarationsmaterial i liknande situationer särskilt i en situation med en komplex eller ovanlig situation.

En oriktig uppgift kan bestå i att bolaget:

– Redovisat en intäkt i fel period eller utelämnat den helt
– Gjort ett avdrag som Skatteverket inte godkänner, exempelvis representation eller blandad användning av tillgångar
– Hanterat moms felaktigt vid gränsdragning av skattepliktig och undantagen verksamhet
– Lämnat uppgifter om koncerninterna transaktioner eller internprissättning som Skatteverket ifrågasätter
– Följt råd från redovisningskonsult eller revisor som visar sig vila på en felaktig rättslig grund

Det sista är viktigt att notera: att ha följt extern rådgivning fritar inte automatiskt bolaget från ansvar, men kan i vissa fall påverka befrielsebedömningen – särskilt om frågan objektivt sett är svårbedömd. Här finns också företrädaransvar att beakta, bolagets legala företrädare kan inte skydda sig från att bli personligen ansvariga för felaktigheten med hänvisning till att de delegerat uppgiften till någon annan inom bolaget eller utomstående. Det finns en artikel om detta här.